Ingenting av det här är okej, ingenting! Varför??! Det skulle verkligen inte va så här, jag skulle aldrig mer behöva känna det jag känner, och jag skulle absolut aldrig mer behöva känna det starkare än jag någonsin känt. Jag trodde jag hade lyckats lämna den biten från mitt liv. Besvikelse. Men det är som det är. Och jag får ta det härifrån. Jag får ta det på ett sätt jag inte vill, men som är nödvändigt för att något ska kunna bli så som det ska vara, enligt mig. Bortsett från det som hänt, så är nog det jobbigaste just nu skammen över vad jag håller på med nu. Eller ja, för att slippa känna mig svag och dum i huvet så gör jag det väl typ så osynligt jag kan. Bara för att slippa höra på allt skit. En gång, alltid. Jag hade gjort si, och jag hade gjort så. För att skydda, jag vet. Tacksam, JA! Men det är jobbigt. Jag vill kunna säga precis det jag vill, känner och gör utan att behöva känna det jag vet att dom tänker, hur jävla fel jag gör. Men hur gör man i en sån här situation då? Vad gör man när man själv vet vad man vill, men vill slippa känslan av att skämmas över det. Jag skiter egentligen i andra, men det är så uppenbart. Jag har fått tillräckligt med saker att tänka på. Så jag tänker fortsätta så här, precis som jag vill. Jag ska göra det jag själv vill och tro på det jag själv känner. På mitt sätt.