När man lyckas få en fet jävla gråtklump i hela halsen o magen av den här låten kan man faktiskt börja undra.
Trodde det här va typ en skämtlåt av nåt slag. Men på flera sätt är den faktiskt hur sorglig som helst.

Jag har alltid tyckt folk e larviga när dom sagt saker som, jag kommer inte klara mig ur det här osv.
Men helt ärligt, kommer jag klara det här? Svaret är självklart. NEJ, det kommer jag inte!
O så har jag alltid tänkt att gjort är gjort, går inte att göra nåt åt, ingen idé att ångra sig i efterhand. Men hallå gör nåt du verkligen ångrar och du får smaka, nej känna, uppleva och genomlida ångest på så hög nivå att du känner att det aldrig kommer att gå på nåt annat sätt än så som det var innan du gjorde det där feta misstaget. Misstaget du skulle kunna göra allt för att ändra på, då menar jag verkligen allt. Men gjort är ju gjort.. Och jag kan inte, hur mycket jag än vill, ändra på något som är gjort. Snälla snälla rara bästa du låt oss iaf försöka?