Det känns ju väldigt kul att skriva om sina syskon som man inte har.. Jag har alltid velat ha minst ett syskon och mina föräldrar har försökt att ge mig ett syskon flera flera gånger. Adoption var till och med på väg men så hände det lite grejer som kom ivägen, tyvärr..
Så om man ska räkna med alla missfall min mamma fick har jag faktiskt ingen aning om hur många syskon jag har där uppe? Men det finns en pojke, som skulle bli min lillebror när jag var 5/6 år. ¨Men i sjunde månaden i mammas mage kände han att himlen (vart man nu hamnar?) var ett bättre val eller något sånt. Åh vad ledsen jag blev, jag skulle ju få en lillebror och jag skulle bli storasyster. Jag skulle få bråka och säkert känna lite svartsjuka och allt det där som hör till när man har syskon. Men jag skulle iaf få ett syskon.. Det gör faktiskt fortfarande nästan lite ont när jag tänker på det. För om det finns någonting jag har drömt om och verkligen saknat i livet är det ett syskon. Men så blev det ju inte. Men här är jag och jag mår jättebra, det tråkiga är ju egentligen att mina barn inte kommer att få några kusiner från min sida. Och att jag inte kommer kunna sitta med mina syskon om hundra år och tänka på alla knäppa saker vi gjorde. Såna saker kommer jag nog att sakna. Men jag klarar mig med mina världsbästa föräldrar så ska inte klaga för mycket!