Många kanske tycker att sin första kärlek var när man var 12-14 år och så var man tillsammans i två månader och ansåg att man varit kär. Visst jag har nog trott att jag varit kär några gånger men ska jag vara ärlig mot mig själv var det inte fören jag träffade David som jag verkligen fick känna var kärlek var på riktigt. Och hur det känns att vara KÄR. Därför är min första (riktiga) kärlek David. Det var han som fick upp ögonen för mig och jag kunde inte riktigt förstå varför, men som tur var övertalade han mig att gå en promenad och efter det gick det väl bara framåt antar jag. Jag var 16 år och han hade precis fyllt 20. Egentligen var han väl inte ute efter att bli kär kanske men.. haha! Vi har varit tillsammans i 2 år och 10 månader nu och vi har faktiskt inte haft såna där upp och ned gångar men vi har ändå upplevt väldigt mycket tillsammans tycker jag. Det var en liten period jag hamnade i en depression där jag skyllde allt på honom, måste varit sjukt jobbigt för honom men jag tror faktiskt att hade han inte älskat migsom han gör hade han inte orkat. Och jag blir så glad när jag tänker på det, den där natten. Vi finns alltid för varandra och kämpar för att ha det bra. Kämpar var kanske att ta i, det flyter ju egentligen på ganska bra om jag ska vara ärlig.

Det är många som tycker att det är lite "koolt" att vi passar så bra ihop, även fast vi är så olika. Och jag förstår egentligen vad dom menar, men jag håller inte alls med. Visst, David och jag var i alla fall vääldigt olika när vi träffades. Med olika intressen och så. Men båda vi har nog påverkat varandra och jag har blivit mer självsäker av honom, fråga mig inte hur? Vi tänker ändå ganska lika om saker och båda är väldigt ansvarsfulla och så. 

Egentligen ville jag bara säga att jag älskar dig och vill  alltid leva med dig. Vill göra allt med dig och hoppas att du känner likadant för mig. Dessutom saknar jag dig supermycket nu när du är malmö. Puss på nosen bebis nu blir det lite bilder.