Till minne av elvis:

I Torsdags, snart en vecka sedan, satt jag i Davids rum och kollade på tv medan han testade kläder inför fredagen då vi skulle på hans farfars begravning. Mobilen ringde, "åh nu ringer hon igen för att kolla att allt är okej..". Men nej, mamma ringer för att säga att elvis blivit påkörd och att han ligger på djursjukhus i bagamossen. Jag trodde jag skulle svimma och lämnar över telefonen till David som får prata med mamma. Sedan springer vi nästan till min parkering och väntar på mamma och pappa. Resan dit kändes som en evighet, vi visste ingenting mer än att han var skadad och att de ville att vi skulle komma "på en gång!"
Vi väntar och väntar och väntar, tillslut tog de in oss till ett rum där vi fick vänta och vänta och vänta ännu mer. Äntligen kommer han, min lilla katt, i en såndär kuvös, och jag såg verkligen hur ont han hade! Det sved i hjärtat när han knappt kunde vända på sig och att jag inte kunde hjälpa honom.
Vetrinären säger att han kommer bli bra, att elvis ben har låtsnat från höftbenet och att de kommer sätta tillbaka det dagen efter när elvis lugnat ner sig lite. Det värsta som kunde hända nu var att de blev tvugna att opperera honom. Så vi lugnade oss och åkte hem.
Begravningen kom som självklart var riktigt jobbig att gå igenom. Jag var väldigt orolig över den finaste katten i världen men kunde inte göra något så jag försökte att inte tänka på det, "han skulle ju bli bra".
Kvällen kom och vi åkte till kista med john och michelle för middag och bio. På hemvägen ringde jag mamma och frågade hur det var med honom och HON VILLE INTE SVARA?! Hon sa att vi skulle ta det när jag kom hem!!!!
Jag bröt ihop men samlade mig, ringde mamma igen och ville att hon skulle säga vad som hänt! Men nej jag skulle komma hem först. Det klarade jag inte av så jag frågade,
- Men lever han?
- Nej.
Jag hade tur att David fanns där.
Resten förstår väl alla, jag har inte kunnat samla mig sedan i dess och jag orkar inte mer. Jag vill ha han här, jag vill se honom komma hem igen efter en hel dags äventyr. Jag vill se honom leka med ebba, ligga i min säng som en kung och jag VILL känna mig orolig över att något hänt honom och jag VILL känna mig orolig över att han aldrig kommer komma hem igen. För det kan jag inte vara längre och hem kommer han aldrig komma.
Jag har tårar i ögonen och det gör ont i hjärtat. Du blev bara 14 månader och 25 dagar gammal och jag saknar och älskar dig alltid!
Jag hoppas och tror faktiskt du kommit till din favoritmamma igen, älskade beauty som gick bort för inte ens ett år sedan. Jag saknar mina älsklingar, och det är jobbigt varje dag, mer än någon kan förstå.

Vi fick elvis 27 juli 2008, då var han sex veckor gamla och vi matade honom med välling från nappflaska.























Tre av mina fyra älsklingar, två är borta, två är kvar..






Sista gången jag såg honom. 10 september 2009 och han gick från oss dagen efter.